Massa
( 02:08 )
Om det är något jag är glad över så är det mina bilder.
Det finns tiotusentals bilder på enbart Tösen under alla åren!
Hoppas att hon har det bra där uppe.. Hon såg väldigt rofylld ut i alla fall.
Lider med Magnus!! Han som verkligen varit med henne under hela tiden.
Kan inte ens tänka mig hur det ska kännas för honom nu,
ensam i det där stora huset -eller i alla fall utan en varm hund som ligger
brevid i sängen och värmer, myser. Trippar runt om nätterna så man hör klorna
låta mot parketten. Som sagt -trots alla hennes egenheter var hon en fantastisk
hund som var underbar mot dom som hon älskade! Mycket kärlek i henne ♥ ..
Älskade
Världens absolut finaste hund har nu somnat in.
Det värsta var att jag inte hann säga hej då..
Men jag åkte, med sällskap av världens bästa Camilla ♥ till Bagarmossens
Djursjukhus och fick en stund med henne. Man måste det, annars går det nog
inte riktigt att förstå. Hon såg fin ut. Välpälsad, röda fina färger och välmusklad.
Hon har levt ett bra liv. Även om det var ganska kort (4 år).
Nu springer hon runt uppe i Hundhimlen med Brookie, Ina och Trixie.
På ett ställe är det fullt med snö och massa roliga busar som kastar upp den i
luften så att hon får fånga den, en hel drös med snöhögar som hon kan dyka
ner i och komma upp med snö i hela ansiktet! Det var ren lycka för henne!
Ett annat ställe finns det en mysig sjö där hon kan simma och hämta sin pinnar.
Det konstiga är att den här veckan har varit jättejobbig -just för att jag saknat
henne så väldans mycket! En natt för några dagar sedan somnade jag med min
gosedjurs-schäfer i famnen. Har tänkt på och pratat jättemycket om henne, kikat
igenom gamla bilder.. Är nästan som att jag känt det på mig, fast jag inte vetat.
Jag bara hoppas att hon vet att jag älskade henne, trots att jag inte fanns där
under hennes sista år. Men jag vet att hon har haft det bra. Utan minsta tvekan.
Äntligen
( 03:17 )
Hur ska jag egentligen börja ..? Jag är glad. Och mår bra.
Läste precis igenom min gamla blogg (september 2007 - januari 2008)
och insåg hur deppig jag var. Hur kan man skriva att man är ensam när man
omges av hund och sambo dygnet runt? Hur kan man känna sig rastlös,
deppig och irriterad mer än en gång om dagen helt utan anledning?
Den enda anledningen jag kan komma på är att jag var olycklig.
Fyra år av mitt liv. Jag älskade honom, vad mer kan jag säga? Men det borde
kanske inte ha räckt. Vi var inte bra för varandra. Jag tror faktiskt inte att någon
av oss var särskilt lyckliga. Jag älskar hundrackarn mer än allt -hon har varit min
bästa vän och räddning i många år. Men det hjälpte inte. Sig själv i första hand.
Det kanske låter egoistiskt, men man kan inte sätta en hunds lycka framför sin
egen. För då förlorar man sig själv och kanske inte alls hittar tillbaka. Någonsin.
Resan för lite mer än ett år sedan var vändningen. Tillsammans med min familj
och våra bästa vänner i tre underbara veckor (utan sambo) insåg jag att jag inte
haft så roligt och skrattat så mycket på många år. Och hur hemskt låter inte det?!
Inte lång tid efter att vi kom hem tog det slut. Hade fått för mig att det var 22/1,
men tydligen inte. Det sista inlägget i gamla bloggen skrev jag den 30/1. Senare.
I alla fall så var det ett av mitt livs viktigaste beslut. Och det som var mest rätt.
Och jag är så glad att jag gjorde det valet! Även om jag ibland kan sakna huset,
skogen och naturen, barnen på jobbet, familjen där borta och framförallt älskade
hunden! Saknar henne så mycket som varje dag -vissa dagar mer än andra
(idag till exempel) men jag vet att hon har det bra. Och jag vet att hon klarar sig.
Nu kan jag säga att jag är stark. Tidigare visste jag inte. Jag vet att jag är stark.
Klarar av saker fast att det är svårt, saker man absolut inte vill göra men som
man inser att man måste för sin egen skull. Nu kan jag säga att jag är lycklig!
Utan en massa punkter efter. Istället ett tjockt utropstecken. Visst mår man dåligt
ibland, man har dåliga dagar och ibland längtar jag efter någon som håller om
mig om nätterna... Men den dagen kommer. Det är faktiskt inte ens bråttom.
Från att ha levat som att jag vore 30 (bara barn som saknades) till att vara 21.
Krympa
Önskar jag var 12. Nej, ännu yngre -kanske 7 eller 8 år igen.
Man säger det emellanåt när saker och ting inte blir som man vill att dom
ska bli, eller när man mår dåligt.. Eller "man". Jag får i alla fall för mig att göra
det. Och många andra jag känner. Nu kommer jag inte skriva anledningen här,
för den är alldeles för pinsam. Vet inte riktigt vad jag tänker med ibland?!
Rätt sjukt att man ena dagen har en uppfattning och nästa dag raka motsatsen.
En bakelse
( 02:39 )
Löjligt nöjd med min nyårsklänning! Den ser ut som en rosa bakelse..
Ett gäng tjejer hemma hos Vonkan med thai-käk, en jäkla massa tjatter
och mysig "allsång". Tror inte vi kunde ha haft så mycket mysigare faktiskt?!
Strax efter elva åkte vi i Lilla Lila hem till födelsedagsbarnet (på måndag)
Begy där det var kalas! Fortsatte i samma anda med sång och dans och mös
vidare.. Efter att ha kört hem vännerna ligger jag nu ensam i min mysiga säng,
lyssnar på Lars Winnerbäck och bara toknjuter. Av att bara vara ensam,
inte känna att jag behöver någon, inte saknar någon..
Tänker tillbaka på mig själv för ett år sedan, hur dåligt jag mådde.
Hur olik mig själv jag var. Man ska inte ändra sig för någon! Det är något
jag lärt mig av alla år.. Glad att jag lyckades ta mig ur det. Även om jag ibland
saknar det livet. Hade det varit under andra förutsättningar hade det kunnat
vara hur himla bra som helst, men nu var det inte det. Vad gjorde vi egentligen?
Nej, usch! Vilket jävla deep-talk med bloggen här. Hoppas din kväll varit festlig!!
Vännen
Hade verkligen behövt våran vänskap ikväll.
Om jag haft det alternativet hade du varit den jag skulle ringt.
Nu måste jag komma ner i varv innan jag kan somna. Film?
Det löser sig förresten. Det gör det alltid.. På ett eller annat sätt.
Mitt rum
Pappa och jag pratade om mitt rum tidigare idag. Jag bad om lite tips och
undrade vad han tyckte om ditten och datten.. Vi är ett rätt bra team när det
kommer till inredning! I alla fall så frågade han om jag aldrig ska flytta?
(..lite skämtsamt of course, men ändå)
Nej. Svarade jag. Han frågade då om jag vill ha ett eget rum när dom bygger
nytt på landet. Vi räknade lite på det och jag insåg att när det är färdigt och dom
ska flytta är jag 28 år. Tack, men nej tack. Eller jo, jag vill ju gärna ha någonstans
att sova när jag hälsar på, men jag hoppas att jag lyckats flytta hemifrån vid den
åldern. Men när vi stod där ute och blossade / åkte skridskor på verandan i
kylan insåg jag att jag vill inte flytta ensam. Jag tycker det är hemskt trist!
Bodde ensam i ett halvår och var inte mer i lägenheten än på nätterna -när jag
sov. Och kunde knappt sova eftersom det var så tyst och ensamt.
Här vet jag att det alltid finns någon. Jag hör alltid någon. Det är aldrig helt tyst.
Men det där löser sig. Nu ska jag fokusera på det som händer här och nu,
jag ska fokusera på skolan och efter skolan på att skaffa mig ett jobb som jag
tycker om. Samtidigt ska jag göra i ordning lillebrors rum så fort han och hans
dam flyttat -till min gamla lägenhet förresten, som jag och pappa inrett
tillsammans. Den är extremt läcker! Fråga vem som helst (som har sett den).
Och såklart på mig själv. Allt detta handlar om mig, men hur jag mår och känner.
Mitt rum ska fokusera på mig. Det ska bestå av färger och saker som betyder
något för mig, bilder som får mig att bli glad! Saker som är mina egna. Mitt rum..
Ut&in
Hm, vrida tillbaka tiden en sisådär 5 år? Jatack!
Med facit i hand skulle jag ha gjort så himla mycket annorlunda.
Som min kära klasskompis A-C sa; att jag inte får tänka så att dom åren
är förstörda, utan istället tänka att jag lärt mig något av dom. Det är så svårt.
Oftast tänker jag inte alls. Men ibland blir man påmind om det -saker man ser,
hör, pratar om... Då är det svårt att låta bli att tänka att man missat så mycket.
Mina fina
Inte ens färdig, vad är mitt problem?
Riktigt glad för din skull, min bästaste -jag hoppas och tror.
Mer deppig för min andra bästaste.. Men det kommer att lösa sig!
Det är bara att kämpa på. Prata om det massor, tänk, fundera.
Till slut så löser sig även detta.
Mitt motto när jag var yngre: "Allt löser sig". Var man positiv då eller?!
Deep-talk
( 22:12 )
Det har varit fullt ös idag! En måndag, vad har hänt? Haha..
Började med longering (en introduktion till muskulering) klockan åtta.
Inte speciellt taggad med tanke på anatomi-provet senare under dagen.
Men det gick bra! Och det känns bättre i min arm tack vare den lektionen
-inte helt fel. Provet gick sådär. Jag känner mig så dålig som inte pluggat mer!
Till NK (i mjukisar för övrigt, snyggt) och handlade present till en liten pingla,
sedan åkte jag hem med pappa som var på väg hem från stan och strax efter
att jag kom hem, kom en trevlig grabb vid namn Mattias a.k.a. KG (man kan tolka
hans smeknamn som man vill -jag och Tess står fast vid att knullguden låter
som det absolut bästa / roligaste) förbi för en timmes massage.
Tror aldrig att jag fått kämpa så hårt och ändå var jag osäker på om det var
tillräckligt. Men tydligen var det helt okej, så jag kunde pusta ut. Sen kom bästa
Camilla och lilla Tindra förbi. Även hon fick sig en omgång och sen blev det som
vanligt en hel del skitsnack innan hon kom härifrån c",)
Middag med hela familjen för en gångs skull. Blev tacos, rätt så gott...
Efter det tog jag på mig vinterjackan och gick ut på en promenad med Lenita!
Och nu passar hennes smeknamn in bättre än någonsin -min Lilla Lena. Söta.
Det var jättetrevligt och vi bubblar ju som två jäkla akvariefiskar (som kan prata)
alltid när vi ses. Oftast går det så länge mellan varven och då när man ses har
man en hel del att prata om. Nu har hon ju dessutom varit borta ett tag.
Gick förbi Emma där hon och Hilda satt och mös. Snackade lite strunt innan
vi begav oss hemåt. Nu har jag precis tagit mig en dusch och tänkte lägga mig i
sängen. Sova? Kanske.. Men troligtvis inte ännu. Börjar klockan 10:00 imorgon,
så en liten stund till får jag vara vaken. Kanske ska kika på en film? Eller nåt'.
Sjukt att ett inlägg om en jävla måndag kan bli så långt, inte speciellt intressant
kanske, men det struntar jag i. Plus att jag inte ens är klar. Skulle jag skriva det
jag kände för just nu skulle det bli minst (och absolut minst) dubbelt så långt!
Men det kommer jag inte att göra, för det är ändå ingen som skulle orka läsa..
Någon som hängt med så här långt förresten?
Nej, det jag gick och klurade på när jag gick hem ensam efter att vi skiljts vid
parken (den som ligger vid min mormor) är så utelämnande, så skulle jag
skriva det skulle jag inte ha några som helst hemligheter kvar känns det som.
Och.. Det känns bara så vimsigt allting. Det känns sjukt bra just nu, det känns
som att jag vaknat upp och insett något, jag har bara inte riktigt insett vad det är
jag har insett. Konstigt va? Men kanske att jag kan må bra, jag får må bra.
Och det känns bra. Däremot har jag även insett att det är så jäkla trist att somna
och vakna ensam, när man påminns om hur jäkla mysigt det faktiskt är med
sällskap! Även om det inte är mer än så. Alltså.. Nä, faen vad jag skejtar runt nu,
det är som det är. Jag mår bra och jag känner mig för första gången på mycket,
mycket länge pigg. Orkar göra saker. En promenad liksom, hur länge sen var inte
det? Jäklar vad långt det blev! Får väl se om någon orkade med mig. Sov sött ♥
Ur livet
Hon kryper ner brevid honom i sängen. Han lägger armen runt henne.
Dom är tysta en stund, försöker somna. Sedan mumlar hon något...
"Vad sa du?" Hon säger att det inte var något, strunta i det.
Men han ger sig inte. Till slut klämmer hon ur sig: "Var det dumt?"
"...vi pratar om det imorgon", säger han och gosar in sig i hennes nacke.
Are you
"När du är redo.." Hur sjutton ska jag kunna veta det? Som det känns nu så är
jag det i alla fall inte. Inte till att gå tillbaka till det som var. Även om jag verkligen
önskar att jag kunde, och vill det! För jag saknar dig och våra promenader,
filmkvällar, sjuka konversationer (som du oftast stod för). Saknar att prata med
dig -du får mig alltid att skratta... Men tanken på dig gör mig fortfarande knäsvag.
Ensamt
Har en jäkla huvudvärk. Och kan inte sova. Men jag är trött.
Rätt så less på att somna ensam... Saknar den där armen runt mig.
Någon som kramar på en innan man somnar, medan man sover och när man
vaknar. Varför är du inte här för? Jo, jag vet redan varför. Men det är trist.
Önskar så jäkla mycket att det var annorlunda -samtidigt som jag kanske inte
alls vill att det ska vara det. Det är jobbigt med dubbla känslor, jag vet faktiskt
inte längre om det jag ville då är det jag vill nu. Knäppt, va? Jag vet knappt själv
vad jag skriver, bara att jag behöver skriva. Egentligen vill jag prata. Men vad
sjutton skulle det leda till? Vad skulle bli annorlunda? Ingenting... Ingenting alls.
Det går
Konstigt nog känns det ganska bra. Eller inte bra, men åtminstone okej.
Kan bero på svaren, kan bero på allt stöd från vännerna, kan bero på mig själv
och min inställning... Troligast är väl att alla dom där faktorerna spelar in och
hjälper till. Det kommer helt klart att bli jobbigt -det har varit jäkligt jobbigt,
men jag vet att det i slutändan bara kommer att bli bättre. Kommer må bättre.
Hoppas du en dag hittar det du söker. Och att du tar hand om det på bästa sätt.
Fix me
Blev sallad till middag. Nu sitter jag här och fundilerar.
Tänk om man bara kunde åka bort ett tag...
Från allt som är jobbigt, allt det som man inte orkar ta itu med.
Nu börjar visserligen skolan nästa måndag så det skulle väl vara hemskt
dålig tajming, men det skulle vara fruktansvärt skönt! Får bli en annan gång.
Om en timme eller så ska vi åka bort till Hässelby och kolla på lillebrors match!
" ..when you're too in love to let it go."
Don't ork
Kvällen fick sig ett... annorlunda (?) slut. Tss!
Men den har varit ganska så trevlig tills den tog slut c",)
Nu sitter jag här på min säng och fundilerar en smula. Är rätt så less på att
känna mig så jäkla dum och korkad. Varför inte bara säga ifrån? Varför kan du
inte bara vara som du egentligen faktiskt är? Känna av situationen lite kanske.
Fattar för det första inte ens hur jag hamnade här?! Jag ville absolut inte falla
-inte för någon och framför allt inte för dig... Mer komplicerad människa får man
leta länge efter! Men det är sådant man inte rår för. Tyvärr. Önskar jag kunde!
Den där jäkla knappen som säger "SLUTA KÄNN!!" -Vart finns den någonstans?
För inte faen sitter den i min nacke (och inte nån' annanstans heller för den delen).
För att
För att...
...när du ser på mig blir jag alldeles varm.
...när du pratar kan jag inte låta bli att le.
...när du rör vid mig står tiden stilla.
För att du är du och ingen annan.
Dessa dumma, underbara drömmar. För att drömmar kan man inte ta på.
Bara fortsätter drömma och förstår inte varför. Stänga-av-kappen ur funktion!
( ...vem försöker jag lura? Som om den någonsin fungerat. )
Ditt sätt att röra dig, prata, skratta -ditt sätt att se. Allt med dig är ditt eget.
Jag önskar att endast en liten, liten del av dig var min. En liten del av ditt hjärta ♥
Sluta upp
Det är inte första gången jag vaknar mitt i natten och tror att du är där.
Jag måste verkligen sluta drömma...
O.T.H. var äckligt sorgligt igår, är man verkligen så töntig som bölar?
Tycker faktiskt inte det är så konstigt när folk dör hit och dit. Så det så.
Har precis käkat frukost, ska bara göra mig i ordning och vänta på mamsen,
så ska vi åka ner till Huddinge och betala min utbildning, köpa lite block och skit.
Sen blir det en promenad med hundarna i det -för en gångs skull, rätt fina vädret!
Efter det måste jag städa ett par timmar... Förresten -idag är det FREDAG. Grymt.
Knapp
( 01:18 )
Vad gör man när man vill ha något så mycket att det gör ont?
Man vill, samtidigt som man vet att man aldrig någonsin kan få det.
Jag ska ge er några tips...
- Man super ner sig totalt -och får fetaste gråtfyllan ever!
- Man super ner sig totalt -och går hem tidigt för att man är "trött".
- Man super ner sig totalt, festar hela natten och tänker inte så mycket.
- Man sätter sig i bilen, slår på Coldplay och bara drömmer sig bort...
- Eller så låter man bara bli att tänka på det och sysselsätter sig med annat.
Det bästa vore väl kanske om man hade en knapp i nacken man kunde trycka på.
En knapp-jävel som stängde av alla känslor och allt annat skit man inte alls orkar
med att tänka på. Eller om man kunde göra som en annan -säga till sig själv att
ge fan i att tänka / känna... Men men. Det känns ändå rätt bra. Har ställt mig upp
och slutat drömma. Nu ska jag krypa ner under täcket och försöka somna. Har
precis kommit hem från Tomas där det var massa folk och mös (drack sprit / inte
drack sprit / lyssnade på musik / snackade skit och vad fan man nu gör). Go' natt!
Dröm
Man får försöka tro att allt här i livet har en mening. Och inte hoppas så
jäkla mycket hela tiden...Vara realistisk, tänka klart och ta saker för vad dom
är, inte vad man vill och önskar att dom ska vara. För man kan inte leva i en
drömvärld. Man måste försöka leva i den verkligen världen. V e r k l i g h e t e n.
Men det är tungt och hårt. Precis som livet ska vara. Tydligen. Känner du någon
som lever ett liv som flyter på alla plan hela tiden? Jag tror inte det, men i sånt
fall -stort grattis! Mitt liv vill inte riktigt flyta på. På många plan och ofta, men inte
på det som verkligen betyder något just nu, som det hoppats om på dagtid och
drömts en massa om på nätterna. Nätterna och drömmarna får jag väl behålla...
Tyvärr kanske man ska säga?! Vore det inte bara mycket enklare om man kunde
stänga av den där funktionen som kallas för kärlek? Jag önskar verkligen att jag
kunde göra det, men tyvärr har jag aldrig fungerat så som person. Jag känner en
jäkla massa! Sedan att jag har svårt att få det ur mig är en annan sak. Så är det.
Jag är i alla fall hemskt glad att du finns i mitt liv och vill för allt i världen inte
att du ska försvinna... Det måste finnas något vettigt med vårat möte. Har hittat
en riktigt fin vän i dig och hoppas att vi kan fortsätta som vi varit, även om det
kommer bli jobbigt för oss båda så här i början. Och nej, man ska inte göra något
mot sin vilja bara för att göra någon annan glad och hoppas på att det ska växa
fram känslor. För det fungerar helt enkelt inte så. Kärlek är det mest virriga,
konstiga och samtidigt underbara som finns och så kommer det alltid att vara.
Det är ingenting man kan styra över. Även om man ibland (alltid?) skulle vilja.
Fast då skulle det som sagt inte vara samma sak. Men just nu vill jag bara stänga
av. Din arm runt mig på nätterna kommer jag leva på länge. Även om det bara är i
mina drömmar... Nu ska jag försöka resa mig upp och gå vidare. Lycka till?! Tack.