( 03:17 )

Hur ska jag egentligen börja ..? Jag är glad. Och mår bra.

Läste precis igenom min gamla blogg (september 2007 - januari 2008)
och insåg hur deppig jag var. Hur kan man skriva att man är ensam när man
omges av hund och sambo dygnet runt? Hur kan man känna sig rastlös,
deppig och irriterad mer än en gång om dagen helt utan anledning?

Den enda anledningen jag kan komma på är att jag var olycklig.

Fyra år av mitt liv. Jag älskade honom, vad mer kan jag säga? Men det borde
kanske inte ha räckt. Vi var inte bra för varandra. Jag tror faktiskt inte att någon
av oss var särskilt lyckliga. Jag älskar hundrackarn mer än allt -hon har varit min
bästa vän och räddning i många år. Men det hjälpte inte. Sig själv i första hand.

Det kanske låter egoistiskt, men man kan inte sätta en hunds lycka framför sin
egen. För då förlorar man sig själv och kanske inte alls hittar tillbaka. Någonsin.

Resan för lite mer än ett år sedan var vändningen. Tillsammans med min familj
och våra bästa vänner i tre underbara veckor (utan sambo) insåg jag att jag inte
haft så roligt och skrattat så mycket på många år. Och hur hemskt låter inte det?!
Inte lång tid efter att vi kom hem tog det slut. Hade fått för mig att det var 22/1,
men tydligen inte. Det sista inlägget i gamla bloggen skrev jag den 30/1. Senare.

I alla fall så var det ett av mitt livs viktigaste beslut. Och det som var mest rätt.

Och jag är så glad att jag gjorde det valet! Även om jag ibland kan sakna huset,
skogen och naturen, barnen på jobbet, familjen där borta och framförallt älskade
hunden! Saknar henne så mycket som varje dag -vissa dagar mer än andra
(idag till exempel) men jag vet att hon har det bra. Och jag vet att hon klarar sig.

Nu kan jag säga att jag är stark. Tidigare visste jag inte. Jag vet att jag är stark.
Klarar av saker fast att det är svårt, saker man absolut inte vill göra men som
man inser att man måste för sin egen skull. Nu kan jag säga att jag är lycklig!
Utan en massa punkter efter. Istället ett tjockt utropstecken. Visst mår man dåligt
ibland, man har dåliga dagar och ibland längtar jag efter någon som håller om
mig om nätterna... Men den dagen kommer. Det är faktiskt inte ens bråttom.

Från att ha levat som att jag vore 30 (bara barn som saknades) till att vara 21.